måndag 19 augusti 2013

Hej allihopa!
Som ni kanske märkt så har jag haft "sommarlov" ett litet tag.
Det har inte skett så mycket nytt i mitt liv. Har haft några bakslag och gjort vissa framsteg.
Mitt sista möte med kbt-terapeuten är över då hon slutar, och enda hjälpen jag framöver kommer få är samtalskontakt med en sjuksköterska.
Det känns sådär.

Jag kom förresten in på kursen jag var reserv 4 på! Men den var också den enda....hittills iallafall.
Så den 2:a september drar den kursen igång och jag kommer få studiemedel på deltid så jag överlever, men vill gärna jobba också så jag kan få lite pengar övers till något annat än räkningar och hyra.

Vet inte riktigt vad jag ska ska skriva, vad vill ni att jag ska skriva om?

lördag 13 juli 2013

antagningsbeskedet kom idag. Eftersom jag var tvungen att hoppa av utbildningen jag går på grund av att jag blev mobbad så var jag tvungen att göra sena anmälningar till andra kurser och jag sökte hur många som helst och jag har inte kommit in på en endaste....en kurs var jag reserv 4 på, resten typ reserv 350 och man bara: ja det är ju stor chans att komma in där....or not....
Så vad händer i mitt liv i höst? inte en jävla aning.
Och genast börjar ångestspökena gasta om att:
- där ser du..haha du kan ingenting. du är så jävla värdelös...klassen hade rätt om dig, du är en idiot...nu kommer alla skratta gott åt dig för att du misslyckats än en gång!

Och jag blir helt, hur ska jag överleva? Det finns inga jobb att få, jag har sökt även under utbildningen för att skulle jag få ett jobb skulle jag göra studieuppehåll och spara pengar så jag slipper ta så mycket studielån, men det finns inga jobb här för mig. Och jag kan inte flytta 20 mil för ett jobb, inte i mitt skick just nu. Inte i det stadiet jag är i nu. Jag är inte där ännu.

Hade sådana fjärilar i magen i förmiddags för jag trodde ärligt på att någon kurs borde jag väl komma in på, jag har fina betyg men jag hamnar ju sist i kön pga de sena anmälningarna.
Och jag blir så arg. Arg på hur människor har mage att trampa på mig och stöta ut mig.
Jag blir arg på sjukvården som inte tar min mage på allvar och inte låter mig få ordentlig hjälp med den så jag kan kunna leva ett normalt liv utan att få mina magutbrott där jag blir golvad.
Har jag inte lidit nog?
Har jag inte kämpat nog?
Har jag inte försökt nog?
Vad begärs av mig, för att jag någon gång ska kunna få något positivt i näven istället för all negativ skit!?

Varför var jag tvungen att drabbas av detta? Varför blev just MITT liv en enda jävla röra och så onödigt mycket smärta. Onödigt mycket smärta för både kropp och själ.
Jag äter förfan pulssänkande mediciner som de ger till folk med högt blodtryck trots att jag har jättelågt blodtryck men pulsen är skyhög och kroppen är i en ständig stress.
Min kropp invärtes är väl som en 80-åring.

Följande kommer stå på min gravsten:
Föddes. Led. Dog.

torsdag 4 juli 2013

....

Ja nu är det minsann redan Juli. Och dagarna blir numera kortare och kortare.
Det är ett depp-moment för mig. Jag gillar inte när det är mörkt.
Då känner jag mig mer ensam och utsatt.

Vad har jag gjort sedan sist? inte så mycket. Jag har haft mina strider med ångest på nätterna, men jag har faktiskt orkat klara av dem själva på sistone istället för att ringa någon.
Men ibland orkar jag inte utan åker till pojkvännen för att iallafall få några lugna nätter framför mig.
I helgen var vi på skumparty! Det var nog något av det roligaste jag varit med om!
Och vilken annorlunda stämning det var på klubben i skillnad mot när det är vanlig klubb.
Alla kastade skum på varandra, man brötade runt hursomhelst och det var inga sura miner.
Jag vet att inne på tjejtoan skrattade vi ihop i kön istället för att bara få blickar av avundsjuka/avsky whatever mot sig.

Igår hade jag min vanliga strid med magen. Det var dock värre än länge och det som kom ut var mörkt- vilket är ett tecken på blod inuti magen.
När jag var nere akut i maj lovade de mig koloskopi inom 2 veckor, det har nu gått 2 MÅNADER!
Helt sjukt.

Men min tid kommer väl. Tids nog.

tisdag 25 juni 2013



Är så jävla uttråkad och känner mig så jävla ensam.
Min brors flickvän frågade häromdagen hur jag trivs i nya staden.
- jodå men det är så ensamt
- äh sånt tycker jag är skönt, att ingen kommer och frågar hela tiden om man vill hitta på något osv
och jag bara. eeeeeh. Jag skulle hellre vilja att man blev jagad av folk som vill umgås än att sitta ensam varenda jävla dag och slösa bort sitt liv på filmer och tv-tittande.

Jag hade en period när jag var 14-19 år (med några månader undantaget) där jag hade flera goda vänner och gjorde mycket kul. Sen dog allt ut.

Det är så hemskt sånt, när man inser att man bara var ett andra hands val, en folk ringer när ingen annan kan/vill. Att inte vara den som man ringer först. Det är en hemsk sanning att veta att man egentligen står ganska så ensam.

Jag avskyr tv-serier som how i met your mother och liknande, insvetsade kompisgäng som lever livet och finns där i vått och torrt, för jag avundas dem. Jag vill också leva så.
Det är tragiskt att veta, att det skulle dröja en vecka innan någon skulle hitta min kropp om jag hastigt dog.
Pojkvännen pratar jag ju oftast med. Familjen- inte så ofta. Har en kompis som jag träffar oftast på måndagar då vi kollar på serier så en vecka skulle det nog dröja innan någon insåg att något är fel.
Min pappa har varit här 2 gånger sedan jag flyttade hit. Mamma- 3-4 ggr kanske, Min faster en gång. Min farfar- aldrig.
Ändå har jag snart bott här ett år.

Jag avskyr sommaren egentligen, för det är då jag inser hur jävla ensam jag egentligen är.
För då är alla andra ute och grillar, umgås vid stranden osv.
Jag ligger själv och solar.


Sen är det inget fel med att vilja vara ensam, inte alls. Men det är sjukt ledsamt att vara ensam när man inte vill.

Jag har ju alltid varit den knepiga och lite märkvärdiga. Som sticker ut. Men jag vill inte vara det.
Hur blir man normal?



söndag 16 juni 2013


Svärmors fina häst!

Under veckan satt jag och kompletterade mitt sista skolarbete denna termin och på torsdagen blev det godkänt så nu har jag officiellt sommarlov!!
 I fredags tog pojkvännens syster studenten så då vart de lite kalas ! 
Var också hos läkaren i fredags och blev sjukskriven några veckor, samt fick nya uttag på medicinerna. 
Han var stolt över mig sade han över vissa saker som jag gjort sedan sist vi sågs och som jag tidigare inte klarat av. Som att sova över hos pojkvännen och druckit lite så att jag inte skulle kunna ta bilen och åka hem. Så syftet med alkoholen var inte för att bli full utan för att hindra mig för att kunna använda mig av bilen som ett säkerhets-verktyg och åka hem om paniken kröp sig på. 
Istället var jag TVUNGEN att stanna kvar, och det gjorde jag också :)

I morgon ska jag till Soc. Även om jag är nu sjukskriven så har jag tagit med all information om sökta jobb under våren osv så att de inte ska ha något att klaga på...får gå upp tidigt i morgon för att gå till banken m.m och hämta ut papper...

Idag har magen krånglat så jag är trött som fan och vill bara lägga mig och sova. 
Ska försöka lägga mig halv 10 typ eller nåt. 

Hur har eran helg varit?

tisdag 11 juni 2013

I helgen var jag och pojkvännen ute och fiskade. Jag fick 9 fiskar och han fick 20.....jag vill alltid vara värst så jag blev rätt sur...men 9 är bättre än inga! Vi metade i ett litet tjärn i hemorten så vi behöll ingen fisk för vattnet där är inte så härligt. Vädret var dock perfekt! Soligt, ingen blåst och vi rodde en liten 2-mannasbåt.
Finner det så rofyllt att meta..även om jag inte har något tålamod annars så har jag det när jag metar, kan sitta i timmar och bara stirra på flötet...

Sen efteråt åkte vi till kyrkogården så jag fick besöka vissa gravar med syrénbuketter som jag plockade själv  givetvis. För mig är det väldigt viktigt att hålla de gravarna fina och vårdade, för då känner jag mig närmare personerna som befinner sig därunder.

Min mobil pajade häromdagen också så nu har jag fått en mobil av min bror, dock nyare modell än vad min gamla var så nu har jag en smartphone. Jag kan dock inte surfa på abonnemanget utan endast när jag är hemma och kan koppla upp mig till bredbandet.
Om det är någon som vill följa mig på instagram så skriv en kommentar så jag vet vem du är och så :)




onsdag 5 juni 2013

Jaha, idag fick jag veta att min KBT-terapeut ska sluta i augusti.
Så länge höll den behandlingen, några ynka månader!
Frågade vad som skulle hända med mig:
- vi har EN psykolog här men hon har kö, så det enda alternativet är att du får en sjuksköterska som samtalskontakt.
Fast att hon bara för nån vecka sen sade:
- åh nu har vi ett helt år på oss att jobba med detta innan du börjar på campus! (när ja berättade att jag ska hoppa av utbildningen för att hoppa på igen om ett år)
Nu bara:
- jag slutar om två månader, och den enda behandlingen vi kan ge dig är samtal med en sjuksköterska.
KBT är ju något som tar tid, och en vanlig sjuksköterska har ju inte den kompetensen som krävs för att fortsätta arbeta med det?

Sånhär har psykvården alltid varit, eller den vanliga sjukvården också. Det byts personal hit och dit hela jävla tiden, det är aldrig någon som stannar en längre tid.
Men det är ju väldigt viktigt när det handlar om sånahär saker, det tar ju tid innan man får förtroende för någon och man måste samtidigt klicka och sen ska man inte skynda på behandlingen utan ta det i den takt som det krävs, och nu bara kommer allt rinna ur sanden....


tisdag 4 juni 2013

Det är nu officiellt att jag inte kommer fortsätta på utbildningen i höst.
Skrev det i ett mail till dem i klassen men önskade dem lycka till i deras fortsatta studier.
INGEN svarade.

Time to go on. Jag lämnar dem bakom mig nu. Dagar och nätter fulla av ångest och ilska över dem. Förtvivlan och sorg över att jag måste vänta ett år innan jag blir färdig på grund av dem.
Men de är inte värda att lägga energi på. Inte mer.

Eftersom jag inte fått något sommarjobb trots min utbildning måste jag ringa soc i morgon så att jag klarar hyran i sommar. Finns det något mer förnedrande än det?
Det är ju så "skämmigt och tragiskt"
I min familj är det fruktansvärt skamligt att gå till soc, men ändå vill inte dem hjälpa mig/låna ut pengar så jag överlever. Hur går det ihop? Bättre att jag sover ute då eller?

Har börjat sova dåligt igen, jag som hade en sån bra period där jag sov bra.
Nu somnar jag vid 06 typ och sover 2-3 timmar innan jag vaknar och måste upp pga rastlöshet.

Häromhelgen var jag i födelseorten och besökte familjen.
Åh, sommar där, det är himmelen. Jag kommer inte vilja sitta instängd i stan under sommaren om det fortsätter vara så fint väder. Detta är min första sommar i en stad och bara tanken på att inte kunna ta cykeln och cykla 300 m till sjön för att bada är obegripligt.

Jag gick där, på natten när det började ljusna, vid de blomstrande träden, hörde fågelkvittret och luften var så varm så jag inte behövde jacka. Jag sög i mig varenda doft, drog i mig den underbara luften.
åh äntligen är jag hemma igen tänkte jag. Bara för att åka tillbaka hit dagen efter.


Utsikten på vägen till sjön, hemma.

onsdag 29 maj 2013

Jag är utbränd och ledsen fast du vägrar se,
Inte bara du som gråter, fan jag orkar inte mer,
Men jag skrattar ändå, du vet att elin är glad,
Jag letar efter solen men det regnar idag ,
Min själ den är trasig den brister dagligen och
Jag vet inte om den nånsin kommer bli bra igen.

Har inga tårar kvar, mina ögon har torkat
Jag ber till gud att han ger mig hjälpen så jag orkar
Men du har inte tid , du hinner inte nu
Jag gråter men du drar iväg utan ett ljud
Jag är ockuperad, utan dig kan inte leva alls
Men du sket i det jag sa och du kasta din chans

Du fanns inte då jag fick klara mig själv
Men du behöver inte vill inte ha någon hjälp
Så jag sitter själv med ångesten som dödar inuti
Jag orkar inte längre ärligt detta tar mitt liv

Så många år som har tagits ifrån mig
Så många gånger som min trygghet åkt ifrån mig
Så många gånger som jag tänkt ta mitt liv,
Men jag stannar kvar tack vare ni

Så många gånger som jag gråter mig till dagsljus
Så många gånger som jag pratat med gud
Så många gånger jag vill säga hejdå , men jag finns kvar
Och jag stannar ändå.

Smärtan som jag har bildar brand,
Den kan släckas men skadorna som gjorts
Efteråt vill aldrig nämnas.
Jag mår inte bra, jag är inte ens okej.
Varför fanns du inte när jag verkligen behövde dig?
Du bara gick din väg och många dagar blev svarta.
Jag tror ej på ord som att ensammast är starkast

För solen har slocknat och elden blev till aska
Glädjen har försvunnit och tiden har stannat
Jag har tänkt en hel del under veckor i sträck

Varför lyser aldrig solen?
Varför är det bara regn?
Jag menar folk lär ju tröttna
På mina jävla texter som bara handlar
Om hur jag haft det i uppväxten

Du behöver inte lyssna
Om detta stör dig för
Jag har aldrig bett eller övertalat dig
Att ens lyssna på skiten
Det är ditt egna val
Så varför lyssnar du nu och varför lyssnar du klart?

Så många år som har tagits ifrån mig
Så många gånger som min trygghet åkt ifrån mig
Så många gånger som jag tänkt ta mitt liv,
Men jag stannar kvar tack vare ni

Så många gånger som jag gråter mig till dagsljus
Så många gånger som jag pratat med gud
Så många gånger jag vill säga hejdå , men jag finns kvar
Och jag stannar ändå.


//Shorty

onsdag 22 maj 2013

Usch hade en sån hemsk dröm inatt om min farmor som hastigt gick bort 09.
Drömde att hon kom tillbaka bara för att åter dö, men vi hann prata en sväng innan hon dog igen, och sedan hade vi hennes kista i min pappas hus och där låg hon, död, grå och kall i några dagar innan begravningen.
Minns att jag inte kunde se hennes ansikte, bara kroppen. Varje gång jag försökte titta på hennes ansikte så vart det bara svart, men jag lämnade ett brev till henne som jag lade i hennes hand.

När hon dog i verkligheten 09 så såg jag henne död, både i hemmet och på sjukhuset/bårhuset.
Jag tror jag såg henne 3 gånger innan begravningen, det kan låta makabert men det var viktigt för mig. Speciellt när hon var en modersgestalt för mig och jag bodde med henne och farfar i perioder.
Sista gången jag såg henne var strax innan begravningen och då såg man på allvar att hon var borta för ansiktet var så insjunket och huden gul. Jag lade ett kort på mig i hennes hand och kysste hennes panna för den sista gången.
Ni kan inte ana hur oerhört kall hennes hud var. Det var som att kyssa en isbit.

Ta hand om varandra, och personerna ni håller kära. Se till att berätta för dem hur mycket ni älskar dem och hur mycket de betyder för dig, för på ett ögonblick kan allting förändras.
Livet är så oerhört skört.


Igår tittade jag också på dokumentären om Lisa "Left Eye" Lopes sista veckor i livet, en dokumentär som hon själv och vänner spelade in under en månads tid där hon pratar mycket om döden och livet i allmänhet.
Hon trodde att döden var ute efter henne samtidigt som hon aldrig mått bättre.
I slutet av dokumentären får man se hennes absolut sista min i livet innan bilkraschen då det filmades.
Oerhört stark dokumentär.


För er som inte vet vem hon var så var hon rappare/sångerska i bandet TLC, och även som soloartist. 

tisdag 21 maj 2013

Ja ni. Dagarna har varit fyllda av bråk och skolmöten. Kommer hoppa av för att hoppa på igen om ett år med nya klasskamrater och troligtvis på campus istället för distans.
Det är inte värt att gå en utbildning med människor som medvetet utesluter en och gör allt de kan för att mobba ut mig, i 2.5 år till. Det kommer knappast bli bättre och jag måste tänka på mig själv.

Idag är jag extra känslig också då jag tänker på de anhöriga jag mist.
Sorg är något jag levt med över halva mitt liv och det slutar aldrig. Visst så är det bättre vissa dagar än andra, men det finns ändå där nånstans i bakhuvudet och kan hoppa fram helt plötsligt och ögonen börjar fyllas med tårar och man vet inte vart man ska göra av smärtan inombords.
Vill bara slå på något, kasta något, skrika ut sorgen.
Men det skulle inte bringa tillbaka dem.
Men kanske skulle det kännas lättare i hjärtat efteråt?



Går du med mig än, min kära,
Fast jag inte längre ser dig?
Är du kvar här på jorden,
Så som du är kvar i mitt hjärta?

Jag ligger kvar och grubblar,
Det är ödsligt tyst runt om mig.
Tårar bryter ut och faller,
I tanken på dig.

En ängel som här glömdes kvar,
Har nu fått sina vingar.
Vart flyger du nu, min ängel?
Vart flyger du nu?

Flyger du genom himlaporten, säg?
Eller till världens ände?
Flyger du bredvid mig?
Eller är jag ensam nu?

Var du nu än är, min vän.
Vart än vägen för dig.
Lova att du väntar där,
Tills jag möter dig.

Jag hoppas du är lycklig nu.
Så som jag var med dig.
Och smärtan du har lidit,
Hoppas jag är glömd.

Sväva fritt, min kära.
Du är fri nu.
Och tills vi åter möts,
Farväl, min ängel. 
Skriven av Eric Jacobsson

tisdag 7 maj 2013

gick inte att rotera bilden, därför den ser så knepig ut.
Har iallafall spenderat två (LÅNGA) dagar på akuten pga magsmärtor som varit värre än jag någonsin upplevt.
Enda jag kom hem med var en remiss för koloskopi om 2 veckor.
Tack landstinget, för att ni tar så bra hand om mig och alla andra sjuka människor...eller inte.

två dagar spenderade åt ingenting, ingen smärtlindring, endast tryck på magen och:
- mja eftersom du påstår att du har blod i avföringen så får vi göra en koloskopi om ett par veckor, trots att du redan gjort det för inte så länge sen..så nu kan du åka hem...



söndag 28 april 2013


Börjar jag inte få det väldigt fint så säg?
Hade tydligen halsfluss så inte så konstigt att jag mått som ett as.
Min klass fortsätter att bråka med mig så det lutar nu åt att jag kommer hoppa av. Sorgligt men sant.
Jag har tidigare varit mobbad i så många år och jag orkar inte det en gång till.
Jag kan alltid läsa andra kurser i höst och sen hoppa på igen nästa vårtermin.
Men jag står verkligen inte ut med att bli ständigt påhoppad av folk som letar fel på mig hela hela hela jävla tiden.

lördag 27 april 2013

Är riktigt jävla sjuk så därför jag inte skrivit här. Feber, ont i halsen, hosta m.m.
Sen är jag dum nog och lyssnar på sorgliga låtar bara för att självömka ännu mer.

Vad gör ni denna soliga lördag?

onsdag 17 april 2013


Mina enda blommor haha.
Jag lyckas alltid ta död på mina blommor/växter, men dessa två har klarat sig ännu iallafall.
Jag tycker om att pyssla och sådant, men just blommor, de glömmer jag att vattna och så dör dem.
Men det ska det bli slut med, har tänkt att det ska bli ett projekt, skaffa fler blommor och vårda dem.
Kan ju vara bra att ha något som man måste ta hand om.


måndag 15 april 2013

Uppdateringen är under all kritik. Har praktik just nu så därför har jag inte så mycket tid över.
Annars så mår jag okej för stunden psykiskt. Var hos läkaren häromdagen och gjorde lite medicinändringar så nu hoppas jag att panikångesten kommer bli bättre, för det är den som är värst.

KBT:n går också framåt. Nu talar vi mycket om hur man ska ändra tankarna. Byta bort de negativa mot positiva och sådant.
Jag har ju gått i KBT förut men det gick inte så bra..Terapeuten jag hade då hade alldeles för bråttom enligt mig. Det var liksom på på på hela tiden. Nu är det mera: vi tar ett steg i taget.....
Och jag kan bara ta små steg i taget för blir det för mycket så rasar allting och så är jag tillbaka på ruta ett.
Så jag antar att jag är väldigt skör så....

Är väldigt trött just nu, men funderar på att ta en liten joggingrunda nu när isen äntligen försvunnit ifrån backen. Det hjälper både mot sömnen och sen måste jag träna lite för jag har gått upp så mycket i vikt av medicinerna. Inte så att jag är jättetjock men jag väger lite för mycket...

Fast egentligen så skulle jag bara vilja lägga mig framför tvn och förhoppningsvis somna.
Dagens i-landsproblem. Sova eller springa?
Tror faktiskt jag skiter i det idag och lägger mig tidigt istället.
Kan ju alltid springa i morgon.




Förresten här har ni en av de finaste filmer jag sett.
Den var så magisk så jag bara satt och stirrade på skärmen när filmen var slut. 
SE den, ni som gillar drama-filmer. 



onsdag 3 april 2013

Oops hade visst kryssat i något så att man inte kunde kommentera. Men nu skall det gå!
Helgen var ganska rolig ändå. Gick hem till bekanten istället där vi satt och festade ett litet gäng innan vi gick ut på krogen. Jag var på jättebra humör och dansade så att svetten dröp...
Det var roligt att gå ut med just hon också, eftersom jag ju inte har så många vänner så känns roligt att man träffat en ny människa man kan umgås med =)

De senaste dagarna har jag inte mått bra utan bara legat och sovit..Drömmer massa hemska saker som ligger i bakhuvudet och stör...men ändå sover jag vidare för då slipper jag verkligheten för en stund.

Gjorde dock något dumt igår då jag hade sådan ångest så efter ungefär 1 års uppehåll skar jag mig...
Men ja, ibland får man ju återfall...får dock passa mig så det inte blir någon vana igen.

lördag 30 mars 2013

Häomnatten hade jag sån fruktansvärd panikångest så jag tänkte att:
- fan, detta är slutet, nu orkar jag verkligen inte mer!
Hela tiden, oavsett om jag andades lugnt så bara ökade och ökade ångesten och hettan spred sig över hela kroppen och jag blev mer och mer förtvivlad. Jag vet egentligen inte vad jag är så rädd för. Själva paniken eller tanken på att jag inte står ut och gör något dumt istället?
Jag tänker alltid att jag inte orkar stå ut och enda sättet för att få det att försvinna är att t.ex skära mig eller tankar på att ta bilen och köra in i en bergsvägg.. Ibland går jag upp och tar på mig kläder, bilnycklarna osv och gör mig redo, men sen tänker jag:
- jag väntar 5 min till....
sen blir det 5 min till...osv.
Men häromnatten då ringde jag i panik till min faster. Klockan var väl 2 på natten så först svara hon inte och då ökade ju paniken ännu mer "hjälp vad händer om hon inte svarar??" Ringde både på mobilen och hem-numret. Tillslut svarade hon och sen låg jag och pratade med henne i en timme. Grinade och hade ångest..
Ringde till öppenpsyk dagen efter och ville ha en akuttid till läkaren. fick den sura receptionisten som sade:
- Nä han har semester så det finns inga tider förrens i maj.
- öh okej....vad ska jag göra då?
- Ja jag vet inte..du får väl vänta tills dess......
Okej, så man låter självmordsbenägna personer vänta i över en månad innan man får  träffa en läkare!?
Men sen fick jag höra att personen ljög för mig...läkaren hade inte alls semester så länge, utan bara 1 vecka...Men hon ansåg väl inte att mitt fall var såpass "akut" så att hon kunde klämma in en tid åt mig.
Idioter hela bunten.

Sitter och dricker cider nu...Hoppas det blir utgång ikväll för jag vill INTE sitta ensam hemma...En bekant skulle komma till mig så jag sitter och väntar....

Nu är det visst påsk. Påsk för mig betyder egentligen inte så mycket. Det var ju mer när man var liten och kastade påskbrev, det var roligt! Den traditionen verkar dock ha försvunnit, nuförtiden delar man ut påskbrev- inte kastar dem. Men det var ju det som var det roliga! Att öppna dörren hos vänner och skrika
- Glad påsk! och kasta påskbrevet och sedan springa så fort man kunde utan att bli tagen.
Jag minns att jag brukade stå vid dörren så att när någon kom och kastade så var jag beredd på att ta den så det var inte ofta någon kunde springa ifrån mig.

Ska dock åka till mamma nu klockan tre och äta mat. I kväll vet jag inte vad det blir.
Kommer väl vara hemma och kolla på film som vanligt.


Någon som sett några vårtecken ännu?
Våren verkar lysa med sin frånvaro..

lördag 23 mars 2013

Tänkte att jag skulle börja ta kort på min vardag. Vad tror ni om det?
Kanske blir mer intressant än bara mina ord.
Funderar på att köpa en smartphone, nej jag har inte det ännu utan en gammal skit som tar skitdåliga kort.
Men det får ju bli en mobil på abonnemang isåfall, jag har inte direkt råd att köpa en mobil som kostar flera tusen.
Men jag kan inte bestämma mig för vilken jag ska välja. Velar mellan en samsung galaxy 2 för 249 kr i månaden eller en sony ericsson för 319 kr i månaden (minns ej namnet på den) Ericsson telefonen verkade ju bättre men ja, 319 kr i månaden är ändå ganska mycket. Denna månad hade jag tex bara en mobilräkning på 130 kr...Och då är 59 kr kostnad för abonnemanget, resten har jag ringt för...
Så jag ringer ju inte alls mycket!
Och man binder ju upp sig för 2 år.
Men min mobil har börjat krångla så jag behöver nog en ny, haft denna i 3 år nu...
Ja, vi får se...

Nu ska ja lägga mig för känner att propavanen börjat verka.
Natti!

torsdag 21 mars 2013

Idag har jag varit hos min psykolog. Vi pratade lite om kommande mål och sen tog jag upp sorgerna jag har efter de som jag mist och som jag känner att jag inte fått bearbeta..Och det tyckte hon var intressant så det ska vi prata om nästa gång. Annars sades det inte så mycket..Mest tankar och känslor.
Borde berättat för henne om min hemska dag i skolan men ville bara glömma det då.
Känner mig utesluten ur gruppen och det känns verkligen som att alla ogillar mig.
Varför vet jag inte, jag har berättat om mina problem och det kanske skrämmer dem?
Men är man mindre värd för att man har problem?


det finns en annan sida, det finns någonting jag aldrig ser
men jag vill inte veta vad, för därifrån syns längtan mer.
men om jag tar mig ifrån en sviken dröm och hit igen
så kanske jag kan känna meningen med tystnaden

söndag 17 mars 2013

Är lite ledsen för att min födelsedag i fredags inte var så värst rolig.
Ångest och kände mig oerhört ensam.
Min kassa mage gjorde sig påmind och fick mig att spy ren galla i 30 min.
Ja, det är alltid problem hit och dit.

onsdag 13 mars 2013

Ja mina vänner. Nu är jag här igen. Har tänkt ta tag i detta bloggande på riktigt nu.
En lång historia kort:

Har lidit av generaliserat ångestsyndrom och panikångest i hela 17 år. Detta har såklart påverkat mitt liv väldigt mycket och gjort att jag inte har haft den barndomen,tonåren och ungdomen som de flesta andra har.
Mitt liv kretsade i så många år kring säkerthets-zoner. Platser som kändes såpass trygga så jag kunde vistas där, men platserna var inte många.

I oktober 2012 tog jag ett stort steg genom att flytta ifrån hemorten till en närliggande stad, och i augusti samma år började jag läsa på universitetet på distans.
Det trodde jag absolut inte var möjligt för bara ett par år sedan. Eller ens ett år sedan.
Det fanns inte i mitt huvud.
Att jag skulle bli äldre än 20 fanns inte heller i min värld, men nu är jag 24 år.

Jag ska genom denna blogg skriva om min ångest, och min väg ut ur den.
Det kommer vara ifrån hjärtat och ni kan tycka att jag klagar.
Men när man levt med psykisk ohälsa i så många år minns man inte längre hur det känns att vara "normal".

Tidigare var jag:

Nu är jag på gång. 



onsdag 6 mars 2013

För att göra en lång historia kort så har jag lidit av ångest och panikångest i många många år. Hade även ett självskadebeteende i många år men som är bättre nu.
Varje dag är en kamp för mig. Att ens orka gå upp på morgonen.
Jag frågar mig själv:
- Varför lever jag överhuvudtaget? Om dethär är allt som blir, om det inte blir bättre än såhär, varför då inte bara ge upp? Jag orkar inte leva med detta i 20 år till. Jag vill inte leva med det så länge.

Ska snart lägga mig. Väntar på att propavanen ska kicka till...men tröttheten lyser med sin frånvaro...


tisdag 5 mars 2013

Ska förklara mitt liv lite mer i ett senare inlägg.

Just nu sitter jag med ett bultande hjärta och ångest som sprider sig genom kroppen. Har gjort allt jag kunnat för att omdirigera den men det hjälper inte, det tar över mig fullständigt.
3 stesolid hjälpte ju inte ett skit. Funderar på att gå ut och lägga mig i snön en stund.
Kan ju hoppas att man somnar där...

fredag 1 mars 2013

Hej allihopa. Här är min nya blogg. dock kommer jag inte att avslöja vem jag är på grund av att jag tidigare blivit hotad m.m på min andra blogg.
Jag kommer skriva om allt möjligt som rör sig i mitt huvud. Om det är värt att läsa är en annan historia.