tisdag 25 juni 2013



Är så jävla uttråkad och känner mig så jävla ensam.
Min brors flickvän frågade häromdagen hur jag trivs i nya staden.
- jodå men det är så ensamt
- äh sånt tycker jag är skönt, att ingen kommer och frågar hela tiden om man vill hitta på något osv
och jag bara. eeeeeh. Jag skulle hellre vilja att man blev jagad av folk som vill umgås än att sitta ensam varenda jävla dag och slösa bort sitt liv på filmer och tv-tittande.

Jag hade en period när jag var 14-19 år (med några månader undantaget) där jag hade flera goda vänner och gjorde mycket kul. Sen dog allt ut.

Det är så hemskt sånt, när man inser att man bara var ett andra hands val, en folk ringer när ingen annan kan/vill. Att inte vara den som man ringer först. Det är en hemsk sanning att veta att man egentligen står ganska så ensam.

Jag avskyr tv-serier som how i met your mother och liknande, insvetsade kompisgäng som lever livet och finns där i vått och torrt, för jag avundas dem. Jag vill också leva så.
Det är tragiskt att veta, att det skulle dröja en vecka innan någon skulle hitta min kropp om jag hastigt dog.
Pojkvännen pratar jag ju oftast med. Familjen- inte så ofta. Har en kompis som jag träffar oftast på måndagar då vi kollar på serier så en vecka skulle det nog dröja innan någon insåg att något är fel.
Min pappa har varit här 2 gånger sedan jag flyttade hit. Mamma- 3-4 ggr kanske, Min faster en gång. Min farfar- aldrig.
Ändå har jag snart bott här ett år.

Jag avskyr sommaren egentligen, för det är då jag inser hur jävla ensam jag egentligen är.
För då är alla andra ute och grillar, umgås vid stranden osv.
Jag ligger själv och solar.


Sen är det inget fel med att vilja vara ensam, inte alls. Men det är sjukt ledsamt att vara ensam när man inte vill.

Jag har ju alltid varit den knepiga och lite märkvärdiga. Som sticker ut. Men jag vill inte vara det.
Hur blir man normal?



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar