Häomnatten hade jag sån fruktansvärd panikångest så jag tänkte att:
- fan, detta är slutet, nu orkar jag verkligen inte mer!
Hela tiden, oavsett om jag andades lugnt så bara ökade och ökade ångesten och hettan spred sig över hela kroppen och jag blev mer och mer förtvivlad. Jag vet egentligen inte vad jag är så rädd för. Själva paniken eller tanken på att jag inte står ut och gör något dumt istället?
Jag tänker alltid att jag inte orkar stå ut och enda sättet för att få det att försvinna är att t.ex skära mig eller tankar på att ta bilen och köra in i en bergsvägg.. Ibland går jag upp och tar på mig kläder, bilnycklarna osv och gör mig redo, men sen tänker jag:
- jag väntar 5 min till....
sen blir det 5 min till...osv.
Men häromnatten då ringde jag i panik till min faster. Klockan var väl 2 på natten så först svara hon inte och då ökade ju paniken ännu mer "hjälp vad händer om hon inte svarar??" Ringde både på mobilen och hem-numret. Tillslut svarade hon och sen låg jag och pratade med henne i en timme. Grinade och hade ångest..
Ringde till öppenpsyk dagen efter och ville ha en akuttid till läkaren. fick den sura receptionisten som sade:
- Nä han har semester så det finns inga tider förrens i maj.
- öh okej....vad ska jag göra då?
- Ja jag vet inte..du får väl vänta tills dess......
Okej, så man låter självmordsbenägna personer vänta i över en månad innan man får  träffa en läkare!?
Men sen fick jag höra att personen ljög för mig...läkaren hade inte alls semester så länge, utan bara 1 vecka...Men hon ansåg väl inte att mitt fall var såpass "akut" så att hon kunde klämma in en tid åt mig.
Idioter hela bunten.

Sitter och dricker cider nu...Hoppas det blir utgång ikväll för jag vill INTE sitta ensam hemma...En bekant skulle komma till mig så jag sitter och väntar....

Nu är det visst påsk. Påsk för mig betyder egentligen inte så mycket. Det var ju mer när man var liten och kastade påskbrev, det var roligt! Den traditionen verkar dock ha försvunnit, nuförtiden delar man ut påskbrev- inte kastar dem. Men det var ju det som var det roliga! Att öppna dörren hos vänner och skrika
- Glad påsk! och kasta påskbrevet och sedan springa så fort man kunde utan att bli tagen.
Jag minns att jag brukade stå vid dörren så att när någon kom och kastade så var jag beredd på att ta den så det var inte ofta någon kunde springa ifrån mig.

Ska dock åka till mamma nu klockan tre och äta mat. I kväll vet jag inte vad det blir.
Kommer väl vara hemma och kolla på film som vanligt.

Någon som sett några vårtecken ännu?

Våren verkar lysa med sin frånvaro..

Tänkte att jag skulle börja ta kort på min vardag. Vad tror ni om det?
Kanske blir mer intressant än bara mina ord.
Funderar på att köpa en smartphone, nej jag har inte det ännu utan en gammal skit som tar skitdåliga kort.
Men det får ju bli en mobil på abonnemang isåfall, jag har inte direkt råd att köpa en mobil som kostar flera tusen.
Men jag kan inte bestämma mig för vilken jag ska välja. Velar mellan en samsung galaxy 2 för 249 kr i månaden eller en sony ericsson för 319 kr i månaden (minns ej namnet på den) Ericsson telefonen verkade ju bättre men ja, 319 kr i månaden är ändå ganska mycket. Denna månad hade jag tex bara en mobilräkning på 130 kr...Och då är 59 kr kostnad för abonnemanget, resten har jag ringt för...
Så jag ringer ju inte alls mycket!
Och man binder ju upp sig för 2 år.
Men min mobil har börjat krångla så jag behöver nog en ny, haft denna i 3 år nu...
Ja, vi får se...

Nu ska ja lägga mig för känner att propavanen börjat verka.
Natti!

Idag har jag varit hos min psykolog. Vi pratade lite om kommande mål och sen tog jag upp sorgerna jag har efter de som jag mist och som jag känner att jag inte fått bearbeta..Och det tyckte hon var intressant så det ska vi prata om nästa gång. Annars sades det inte så mycket..Mest tankar och känslor.
Borde berättat för henne om min hemska dag i skolan men ville bara glömma det då.
Känner mig utesluten ur gruppen och det känns verkligen som att alla ogillar mig.
Varför vet jag inte, jag har berättat om mina problem och det kanske skrämmer dem?
Men är man mindre värd för att man har problem?

det finns en annan sida, det finns någonting jag aldrig ser

men jag vill inte veta vad, för därifrån syns längtan mer.

men om jag tar mig ifrån en sviken dröm och hit igen

så kanske jag kan känna meningen med tystnaden

Är lite ledsen för att min födelsedag i fredags inte var så värst rolig.
Ångest och kände mig oerhört ensam.
Min kassa mage gjorde sig påmind och fick mig att spy ren galla i 30 min.
Ja, det är alltid problem hit och dit.

Ja mina vänner. Nu är jag här igen. Har tänkt ta tag i detta bloggande på riktigt nu.
En lång historia kort:

Har lidit av generaliserat ångestsyndrom och panikångest i hela 17 år. Detta har såklart påverkat mitt liv väldigt mycket och gjort att jag inte har haft den barndomen,tonåren och ungdomen som de flesta andra har.
Mitt liv kretsade i så många år kring säkerthets-zoner. Platser som kändes såpass trygga så jag kunde vistas där, men platserna var inte många.

I oktober 2012 tog jag ett stort steg genom att flytta ifrån hemorten till en närliggande stad, och i augusti samma år började jag läsa på universitetet på distans.
Det trodde jag absolut inte var möjligt för bara ett par år sedan. Eller ens ett år sedan.
Det fanns inte i mitt huvud.
Att jag skulle bli äldre än 20 fanns inte heller i min värld, men nu är jag 24 år.

Jag ska genom denna blogg skriva om min ångest, och min väg ut ur den.
Det kommer vara ifrån hjärtat och ni kan tycka att jag klagar.
Men när man levt med psykisk ohälsa i så många år minns man inte längre hur det känns att vara "normal".

Tidigare var jag:

Nu är jag på gång. 

För att göra en lång historia kort så har jag lidit av ångest och panikångest i många många år. Hade även ett självskadebeteende i många år men som är bättre nu.
Varje dag är en kamp för mig. Att ens orka gå upp på morgonen.
Jag frågar mig själv:
- Varför lever jag överhuvudtaget? Om dethär är allt som blir, om det inte blir bättre än såhär, varför då inte bara ge upp? Jag orkar inte leva med detta i 20 år till. Jag vill inte leva med det så länge.

Ska snart lägga mig. Väntar på att propavanen ska kicka till...men tröttheten lyser med sin frånvaro...

Ska förklara mitt liv lite mer i ett senare inlägg.

Just nu sitter jag med ett bultande hjärta och ångest som sprider sig genom kroppen. Har gjort allt jag kunnat för att omdirigera den men det hjälper inte, det tar över mig fullständigt.
3 stesolid hjälpte ju inte ett skit. Funderar på att gå ut och lägga mig i snön en stund.
Kan ju hoppas att man somnar där...

Hej allihopa. Här är min nya blogg. dock kommer jag inte att avslöja vem jag är på grund av att jag tidigare blivit hotad m.m på min andra blogg.
Jag kommer skriva om allt möjligt som rör sig i mitt huvud. Om det är värt att läsa är en annan historia.