antagningsbeskedet kom idag. Eftersom jag var tvungen att hoppa av utbildningen jag går på grund av att jag blev mobbad så var jag tvungen att göra sena anmälningar till andra kurser och jag sökte hur många som helst och jag har inte kommit in på en endaste....en kurs var jag reserv 4 på, resten typ reserv 350 och man bara: ja det är ju stor chans att komma in där....or not....
Så vad händer i mitt liv i höst? inte en jävla aning.
Och genast börjar ångestspökena gasta om att:
- där ser du..haha du kan ingenting. du är så jävla värdelös...klassen hade rätt om dig, du är en idiot...nu kommer alla skratta gott åt dig för att du misslyckats än en gång!

Och jag blir helt, hur ska jag överleva? Det finns inga jobb att få, jag har sökt även under utbildningen för att skulle jag få ett jobb skulle jag göra studieuppehåll och spara pengar så jag slipper ta så mycket studielån, men det finns inga jobb här för mig. Och jag kan inte flytta 20 mil för ett jobb, inte i mitt skick just nu. Inte i det stadiet jag är i nu. Jag är inte där ännu.

Hade sådana fjärilar i magen i förmiddags för jag trodde ärligt på att någon kurs borde jag väl komma in på, jag har fina betyg men jag hamnar ju sist i kön pga de sena anmälningarna.
Och jag blir så arg. Arg på hur människor har mage att trampa på mig och stöta ut mig.
Jag blir arg på sjukvården som inte tar min mage på allvar och inte låter mig få ordentlig hjälp med den så jag kan kunna leva ett normalt liv utan att få mina magutbrott där jag blir golvad.
Har jag inte lidit nog?
Har jag inte kämpat nog?
Har jag inte försökt nog?
Vad begärs av mig, för att jag någon gång ska kunna få något positivt i näven istället för all negativ skit!?

Varför var jag tvungen att drabbas av detta? Varför blev just MITT liv en enda jävla röra och så onödigt mycket smärta. Onödigt mycket smärta för både kropp och själ.
Jag äter förfan pulssänkande mediciner som de ger till folk med högt blodtryck trots att jag har jättelågt blodtryck men pulsen är skyhög och kroppen är i en ständig stress.
Min kropp invärtes är väl som en 80-åring.

Följande kommer stå på min gravsten:
Föddes. Led. Dog.

....

Ja nu är det minsann redan Juli. Och dagarna blir numera kortare och kortare.
Det är ett depp-moment för mig. Jag gillar inte när det är mörkt.
Då känner jag mig mer ensam och utsatt.

Vad har jag gjort sedan sist? inte så mycket. Jag har haft mina strider med ångest på nätterna, men jag har faktiskt orkat klara av dem själva på sistone istället för att ringa någon.
Men ibland orkar jag inte utan åker till pojkvännen för att iallafall få några lugna nätter framför mig.
I helgen var vi på skumparty! Det var nog något av det roligaste jag varit med om!
Och vilken annorlunda stämning det var på klubben i skillnad mot när det är vanlig klubb.
Alla kastade skum på varandra, man brötade runt hursomhelst och det var inga sura miner.
Jag vet att inne på tjejtoan skrattade vi ihop i kön istället för att bara få blickar av avundsjuka/avsky whatever mot sig.

Igår hade jag min vanliga strid med magen. Det var dock värre än länge och det som kom ut var mörkt- vilket är ett tecken på blod inuti magen.
När jag var nere akut i maj lovade de mig koloskopi inom 2 veckor, det har nu gått 2 MÅNADER!
Helt sjukt.

Men min tid kommer väl. Tids nog.