Häomnatten hade jag sån fruktansvärd panikångest så jag tänkte att:
- fan, detta är slutet, nu orkar jag verkligen inte mer!
Hela tiden, oavsett om jag andades lugnt så bara ökade och ökade ångesten och hettan spred sig över hela kroppen och jag blev mer och mer förtvivlad. Jag vet egentligen inte vad jag är så rädd för. Själva paniken eller tanken på att jag inte står ut och gör något dumt istället?
Jag tänker alltid att jag inte orkar stå ut och enda sättet för att få det att försvinna är att t.ex skära mig eller tankar på att ta bilen och köra in i en bergsvägg.. Ibland går jag upp och tar på mig kläder, bilnycklarna osv och gör mig redo, men sen tänker jag:
- jag väntar 5 min till....
sen blir det 5 min till...osv.
Men häromnatten då ringde jag i panik till min faster. Klockan var väl 2 på natten så först svara hon inte och då ökade ju paniken ännu mer "hjälp vad händer om hon inte svarar??" Ringde både på mobilen och hem-numret. Tillslut svarade hon och sen låg jag och pratade med henne i en timme. Grinade och hade ångest..
Ringde till öppenpsyk dagen efter och ville ha en akuttid till läkaren. fick den sura receptionisten som sade:
- Nä han har semester så det finns inga tider förrens i maj.
- öh okej....vad ska jag göra då?
- Ja jag vet inte..du får väl vänta tills dess......
Okej, så man låter självmordsbenägna personer vänta i över en månad innan man får träffa en läkare!?
Men sen fick jag höra att personen ljög för mig...läkaren hade inte alls semester så länge, utan bara 1 vecka...Men hon ansåg väl inte att mitt fall var såpass "akut" så att hon kunde klämma in en tid åt mig.
Idioter hela bunten.
Sitter och dricker cider nu...Hoppas det blir utgång ikväll för jag vill INTE sitta ensam hemma...En bekant skulle komma till mig så jag sitter och väntar....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar