Ett annorlunda liv

Det är nu officiellt att jag inte kommer fortsätta på utbildningen i höst.
Skrev det i ett mail till dem i klassen men önskade dem lycka till i deras fortsatta studier.
INGEN svarade.

Time to go on. Jag lämnar dem bakom mig nu. Dagar och nätter fulla av ångest och ilska över dem. Förtvivlan och sorg över att jag måste vänta ett år innan jag blir färdig på grund av dem.
Men de är inte värda att lägga energi på. Inte mer.

Eftersom jag inte fått något sommarjobb trots min utbildning måste jag ringa soc i morgon så att jag klarar hyran i sommar. Finns det något mer förnedrande än det?
Det är ju så "skämmigt och tragiskt"
I min familj är det fruktansvärt skamligt att gå till soc, men ändå vill inte dem hjälpa mig/låna ut pengar så jag överlever. Hur går det ihop? Bättre att jag sover ute då eller?

Har börjat sova dåligt igen, jag som hade en sån bra period där jag sov bra.
Nu somnar jag vid 06 typ och sover 2-3 timmar innan jag vaknar och måste upp pga rastlöshet.

Häromhelgen var jag i födelseorten och besökte familjen.
Åh, sommar där, det är himmelen. Jag kommer inte vilja sitta instängd i stan under sommaren om det fortsätter vara så fint väder. Detta är min första sommar i en stad och bara tanken på att inte kunna ta cykeln och cykla 300 m till sjön för att bada är obegripligt.

Jag gick där, på natten när det började ljusna, vid de blomstrande träden, hörde fågelkvittret och luften var så varm så jag inte behövde jacka. Jag sög i mig varenda doft, drog i mig den underbara luften.
åh äntligen är jag hemma igen tänkte jag. Bara för att åka tillbaka hit dagen efter.

Utsikten på vägen till sjön, hemma.