Det är inte värt att gå en utbildning med människor som medvetet utesluter en och gör allt de kan för att mobba ut mig, i 2.5 år till. Det kommer knappast bli bättre och jag måste tänka på mig själv.
Idag är jag extra känslig också då jag tänker på de anhöriga jag mist.
Sorg är något jag levt med över halva mitt liv och det slutar aldrig. Visst så är det bättre vissa dagar än andra, men det finns ändå där nånstans i bakhuvudet och kan hoppa fram helt plötsligt och ögonen börjar fyllas med tårar och man vet inte vart man ska göra av smärtan inombords.
Vill bara slå på något, kasta något, skrika ut sorgen.
Men det skulle inte bringa tillbaka dem.
Men kanske skulle det kännas lättare i hjärtat efteråt?
Går du med mig än, min kära,
Fast jag inte längre ser dig?
Är du kvar här på jorden,
Så som du är kvar i mitt hjärta?
Jag ligger kvar och grubblar,
Det är ödsligt tyst runt om mig.
Tårar bryter ut och faller,
I tanken på dig.
En ängel som här glömdes kvar,
Har nu fått sina vingar.
Vart flyger du nu, min ängel?
Vart flyger du nu?
Flyger du genom himlaporten, säg?
Eller till världens ände?
Flyger du bredvid mig?
Eller är jag ensam nu?
Var du nu än är, min vän.
Vart än vägen för dig.
Lova att du väntar där,
Tills jag möter dig.
Jag hoppas du är lycklig nu.
Så som jag var med dig.
Och smärtan du har lidit,
Hoppas jag är glömd.
Sväva fritt, min kära.
Du är fri nu.
Och tills vi åter möts,
Farväl, min ängel.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar